Nu har jag snart varit sjukskriven i två veckor. Det var så länge läkaren jag träffade först föreslog att hon skulle sjukskriva mig pga min depression. Att vara sjukskriven i två veckor för depression känns nästan som ett skämt i mina öron. Visserligen fick jag "bara" diagnosen "lätt depression", men hur mycket hinner man återhämta sig och komma på rätt bana igen på bara två veckor även om man sk. "bara är lätt deprimerad"?

Hela den första veckan var jag jättetrött, både "vanligt trött" och "hjärntrött". Sedan jag fått uppleva hjärntrötthet kan jag säga att "vanligt trött" kan självklart vara, och ÄR jobbigt så klart om man är jättetrött större delen av dagarna, men att känna sig trött i hjärnan upplever jag som mycket jobbigare. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva känslan på bästa sätt, men det är som om att hela hjärnan är tung som betong, som att man har en tjock beläggning runt hela hjärnan, och nästan så att den "vibrerar" till o från, och man känner sig fruktansvärt trött och ledsen, nedstämd, och har svårt att fokusera och ibland svårt att hitta orden man söker. Att läsa, framför allt lite längre texter har inte funnits på kartan. Det har jag inte orkat. Blir ännu mer hjärntrött då och blir ännu mer frustrerad. Vissa dagar orkar jag bara läsa 2-3 meningar. Jättejobbigt! Har fortfarande svårt för att läsa lite längre texter vissa dagar även om jag inte känt mig fullt lika hjärntrött dem sista dagarna. 

På dessa snart två veckor jag varit hemma har jag kommit fram till att min hjärntrötthet nog är den största boven "i mitt drama". För att för det mesta börjar det med att jag känner mig hjärntrött, sedan blir jag nedstämd och lättstött, pga att jag är så fruktansvärt trött o tung i hjärnan, jag har svårt att fokusera och hitta ord. Och när jag väl blivet så trött att jag börjar bli nedstämd kommer även alla tankar och känslor om allt som hänt, att jag inte minns något från mina epilepsianfall, tankarna på att mina barn var ensamma hemma med mig och hittade mig okontaktbar krampandes på golvet. Och tanken på detta är jättejobbiga för mig, gör mig oerhört ledsen och ger mig nästan lite ångest. Men även tankar och känslor som att jag inte känner mig som mig själv och att jag vill hitta tillbaka till "gamla Lina", men att jag inte orkar just nu får mig väldigt frustrerad och ledsen. Så det blir liksom som en ond cirkel jag just nu inte orkar bryta, när den väl satt igång. Och att då inte veta om hjärntröttheten och alla känslor som medföljer beror på en depression, på medicinen eller på en blandning av dessa två, är också väldigt frustrerande, att inte VETA! För hur ska jag veta hur jag ska ta mig ur detta om jag inte ens vet vad som är grunden till problemet, vart ska jag börja?

Får höra med jämna mellanrum att jag "måste acceptera att jag fått epilepsi och att jag inte fungerar som jag gjorde förut, att jag måste lära mig att gå vidare". Jag vet att personerna som säger detta har rätt, men det är mycket lättare sagt än gjort. Det är inget man gör i en handvändning precis. Åtminstone inte jag. 

JAG måste försöka lära mig att acceptera min nya diagnos och vardag och lära mig leva utefter detta, men DEM JAG LEVER MED (vänner och familj) måste försöka acceptera att DET TAR TID! Jag gör mitt bästa, och att skriva om mina känslor är mitt sätt att bearbeta allt som hänt och hur jag mår. Jag försöker ta ett steg i taget, även om det går långsammare än både jag o många andra i min närhet skulle önska, och vissa dagar tar jag ett steg framåt, andra två steg bakåt, för att sedan försöka ta mig framåt igen. Men jag försöker. Det tar lite tid för mig att acceptera min nya verklighet, mitt nya mående. Men jag försöker. Och jag vet att jag kommer klara det, men det måste få lov att ta lite tid. Alla är olika. Vissa går vidare efter denna sortens händelser väldigt fort, för andra, som för mig, tar det lite längre tid. Hade hellre hört orden "jag vet att du har det jobbigt, men låt det ta sin tid, bearbeta det i din takt. Jag finns här". Att höra orden "du måste acceptera" får mig bara att känna mig ännu mer frustrerad och ledsen men ger mig också väldigt dåligt samvete. För att jag inte klarar av att acceptera det så fort som en del tycks vilja/tycka att jag ska göra. Och att gå omkring med ständigt dåligt samvete hjälper inte mig framåt precis..

Vissa dagar klarar jag bara av att träffa folk och vara social i 20 min innan jag börjar känna mig hjärntrött, andra dagar 2-3 h, andra dagar nästan en hel dag. Och detta är också väldigt frustrerande! Att det går så väldigt mycket upp o ner. Att jag måste försöka lära mig att ta en dag i taget, att göra det jag klarar av för dagen och acceptera att detta är vad jag klarar av idag. Fastän jag vill så mycket mer. 

De dagar jag mår bra vill jag göra ALLT! Och jag ser verkligen fram emot att börja jobba igen och är säker på att jag kommer klara av det utan problem! Men sedan helt plötsligt, efter att ibland kanske haft 2-3 bra dagar på raken, kommer hjärntröttheten tillbaka igen och jag undrar hur sjutton jag ska klara av en hel arbetsdag när jag mår så här, när jag vissa dagar inte orkar träffa folk och vara trevlig o social i mer än 20 min. Framför allt som att jag ju jobbar med människor, dvs jag måste vara trevlig och social hela dagarna. Den sista tiden innan jag insåg att det inte går längre var jag också SINNESSJUKT trött efter varje arbetspass, och dem sista dagarna även mitt på dagen mellan varje besök och på min rast. 

Träffade en kurator, eller "samtalsterapeut" som var hennes exakta titel, förra veckan. Det var inte så jobbigt som jag hade trott. Hade förväntat mig att tårarna skulle spruta så fort jag började prata om allt som hänt. För att det brukar dem göra. Men det gick bättre än förväntat. Visst kom tårarna, men det var inte så jobbigt och mycket som jag förväntat mig. Och detta kändes ju så klart bra även om det på sätt och vis hade känts bra att kunna "rensa tårkanalerna ordentligt" framför någon som kan hjälpa mig att sätta ord på mina känslor och hur jag går vidare. Hon tyckte i alla fall att vi skulle träffas fler gånger, och att sedan när jag ska börja jobba igen kanske jag borde tänka på att inte gå tillbaka till min fulla tjänst (85%) direkt, utan kanske börja med några timmar i veckan den första tiden, kanske typ 50% den första månaden. Och det tycker jag själv också känns bra iom att jag, åtminstone i skrivande stund, inte klarar av att träffa folk och vara social mer än högst 4-5 h dem flesta dagarna. Har fått en telefontid med läkaren den 12/11 så får se vad hon säger då. Denna dag ska jag även till neurologen i Lund och träffa en läkare där jag hoppas på att få lite svar och även en annan sorts medicin så att jag förhoppningsvis kan bli av med åtminstone en del av min hjärntrötthet. Håll tummarna!

Vill avsluta inlägget med att TACKA alla som visar att dem finns där för mig och bryr sig om mig, som står ut med mina dåliga dagar då jag bara kräker ur mig en massa negativa inlägg om min trötthet och nedstämdhet :-*  <3

 

Lene

30 oktober 2018 10:38

Det är inte lätt mär man får en ”ny” sjukdom och det tar tid att lära sig leva med den. Du är duktig och kommer lyckas med detta också.
Ha en fin dag

Kramar
Lene

http://Www.mingyllenesparv.blogspot.se

Lina

30 oktober 2018 13:19

Tack snälla

 

Mamma

30 oktober 2018 11:49

Hjärtat mitt 💗
Är så glad för att du alltid har älskat att *skriva av dig*..vilket som du just nu så väl behöver..och tror att det *lättar lite på bördan du bär.
Du vet att vi alltid finns där för dig och kan komma o gråta ut eller bara sucka i pappa o mammas famn.
Vet du...jag går just nu en kurs på Frälsis som heter Steg för steg
..mitt i prick va för det du hellre önskade att folk skulle säga.
Och min Älskade dotter..en tår på min kind föll..detta vill jag att du tar fast vid..Tag Steg för steg o tala med en vän som finns i ditt hjärta
Bamsekram fr Mamma o Pappa

Lina

30 oktober 2018 13:19

Tack för dina ord. Jag älskar er!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har inte bloggat så mycket de senaste åren då jag mer eller mindre använder min Instagram/Fb som blogg med mina dagliga 1-4 inlägg (ibland fler, jag vet   ) med ibland bara en kort text och ibland ett helt inlägg. Men jag brukar försöka uppdatera...

           Det har jag aldrig provat tidigare så det klarar jag helt säkert! /Pippi Långstrump     Har sedan vi började springa lite längre distanser som halv och helmaror alltid sagt att det vore kul att klara av att springa ett ultramara...

Att världen är upp och ner just nu går inte att undgå någon. Att man varje morgon, särskilt jag som jobbar med äldre människor från 75 år och uppåt, måste ställa sig frågan "är jag tillräckligt frisk idag?" "Kan jag gå till jobb och kan jag skicka ba...

Som vanligt en mindre evighet sedan jag uppdaterade min blogg. Man kan säga att jag mer eller mindre använder Instagram (och Facebook) som en daglig blogg nu för tiden, då jag där ofta skriver ett långt/lite längre inlägg om dagen, hur dagen varit. D...

    För er som endast vill läsa själva "racerapporten" kan bläddra ner en bit till den mörkblåa texten     Vi lyckades båda få ledigt på torsdagen och kunde därmed åka upp till Dalarna redan på tidig torsdag morgon. Planen från början va...