Att lära känna sitt nya jag, vad man orkar göra och inte orkar är inte så lätt. Särskilt inte när jag på något vis inte vill lära känna "mitt nya jag", för att detta är ju inte JAG, detta är inte denna Jag som jag vill vara. När jag lärde känna mitt "förra nya jag", efter att jag gått ner all min övervikt och börjat träna regelbundet och verkligen älskade (-ar) det var det annorlunda. För att då gick jag från att vara en person jag inte ville vara till att vara en person jag faktiskt ville vara. Jag gick från en osäker person med dåligt självförtroende som inte tränade mer än nödvändigt, som mao både var överviktig och otränad. Inget fel i att vara det så länge man själv trivs med det (vad andra tycker kan kvitta även om det inte alltid är så lätt att tänka o känna så), men jag trivdes inte med det. Visst jag var glad och mådde bra för det mesta trots detta, men jag hade alltid i bakhuvudet att jag ville något annat, och jag blev jämt ledsen när jag tittade mig själv i spegeln.

Jag har alltid tyckt att det ser så härligt ut när jag ser personer komma i snygga träningskläder springandes och ser glada och friska ut. En del såg fokuserade och ansträngda ut, en del fokuserade men glada ut. Men med den gemensamma faktorn att dem såg friska och glada ut, och att springa såg på något vis för mig befriande ut. Så att vara en löpare har alltid varit min dröm. Eller ja, väldigt länge iaf ;-) Men jag trodde aldrig att jag skulle kunna bli en sådan. Pga mitt dåliga självförtroende och att trots att jag mådde dåligt över det med jämna mellanrum, inte hade ork eller motivation till att faktiskt ta tag i det. Det var väl egentligen först i vuxen ålder jag på riktigt började VILJA ta tag i det. Ändå skulle det dröja rätt många år innan jag hittade motivation och ork till att inte bara vilja ta tag i det, utan faktiskt göra det också. Handlar väl till stor del om en mognadsgrej antar jag.

När jag till slut både hittade motivation och ork till att faktiskt ta tag i det som gjorde mig ledsen varje gång jag tittade mig själv i spegeln, var det ett givet kort att förutom att ta tag i kosten även sakta men säkert börja med det som jag alltid tyckt sett så härligt ut och som jag alltid velat kunna göra, att börja löpträna. Jag ska inte ljuga. Det var APJOBBIGT i början, tror inte jag klarade av att springa mer än 100 m innan jag näst intill fick andningsnöd. Men att ge upp fanns aldrig på kartan. För att då hade jag ju äntligen hittat rätt ork och motivation och verkligen BESTÄMT mig! Så jag fortsatte att gå på Viktväktarmöten en gång i veckan och höll mig till "deras program", och jag fortsatte att ta på mig löparkläderna och ge mig ut minst 2-3 ggr/v. Och skam den som ger sig för att tack vare att jag inte gav upp trots att det var riktigt jobbigt den första tiden, gav det resultat! Att springa blev mindre och mindre jobbigt, och jag klarade av att springa längre och längre sträckor utan att promenera i mellan. Visst det gick inte så fort men det var inte det viktiga. Och tack vare att jag heller inte gav upp med kosten och tack vare att jag med hjälp av Viktväktarnas program blandat med att jag tränade regelbundet, såg jag resultat även på vågen varje vecka. Om inte detta ger en motivation till att fortsätta är där nog inget som ger det. På mindre än ett år hade jag gått från strax över 73 kg (är endast 157 lång) och 44/46 i kläder till att väga 55 kg och 34/36 i kläder. Och självförtroendet hade fått sig en ordentlig boost! Visst hade jag fortfarande en del hjärnspöken som försökte tala om för mig att jag inte ska tro att jag är något, som gjorde att mitt självförtroende fortfarande inte var på topp, dessa hjärnspöken har jag fortfarande inte blivet helt av med. Men jag mådde SÅ mycket bättre och jag kände mig äntligen så mycket mer som den Lina jag VILL/E vara!

Visst har både vikt och självförtroende gått upp o ner sedan dess. För ett par år sedan gick jag upp drygt 12 av dem dryga 17 kg jag hade lyckats gå ner ett par år tidigare, och mitt självförtroende fick sig en törn. Men jag kände ändå att jag fortfarande var den Lina jag ville vara. Jag gav aldrig upp och jag tränade fortfarande regelbundet. Jag var fortfarande det jag så många år drömt om; en löpare. Sedan jag tog tag i mitt liv har jag gjort sådant jag aldrig tidigare trodde att jag skulle klara av, och förmodligen inte hade klarat av i heller om jag inte tagit tag i mitt liv. Jag har sprungit Toughest två gånger, ett ganska tufft hinderbanelopp på ca 8 km, jag har sprungit 3 st halvmaraton (21 km. Skulle ha varit 4 st om jag inte skadat foten förra året), jag har sprungit 3 st Lidingölopp (30 km terränglopp) och jag har sprungit ett helt maraton (42 km). Och går allt som tänkt ska jag nästa år springa mitt första sk. "ultramaraton" på 45 km. "Bara" 3 km längre än ett maraton, men tro mig, efter 42 km är 3 km låååångt! Och där emellan har jag sprungit en hel del 5 och 10 km lopp. Så trots ganska stor viktuppgång (som jag för övrigt nu blivet av med 10 av dem 12 kg..) och trots ett då självförtroende som fått sig en törn, kunde jag ändå tänka på allt jag faktiskt klarat av att göra dem sista åren och som jag trots viktuppgången fortfarande klarade av att göra, och kunde därmed fortfarande känna mig som den Lina jag vill vara. 

Det är denna Lina jag vill vara, den Lina som trots lite hinder på vägen mellan varven aldrig ger upp och som numera faktiskt tycker om det jag ser i spegeln. Nåja, även nu har jag mina dagar då jag inte tycker om det jag ser i spegeln, men jag klarar av att se mer nyktert på det sas. Jag vill vara den Lina som känner sig glad, stark och frisk, som är målmedveten och aldrig ger upp. Som klarar av att springa ett maraton trots fyra månaders löpstopp pga skadad fot kort tid innan, som trots att framför allt den sista milen var sjuuuuuuukt lång och jobbig, aldrig ens tänkte tanken på att ge upp! Jag SKULLE banne mig ta mig i mål! Och det gjorde jag! Tack vare min målmedvetenhet och envishet! JAG GER F*N INTE UPP!!!!  Det är denna Lina jag vill vara! DETTA är JAG!!

Så kom det hittills största hindret i mitt liv. Från ingenstans fick jag tre stycken epileptiska anfall. När jag var ensam hemma med barnen. Fredrik var på jobb drygt 3 mil hemifrån. Själv minns jag ingenting. Jag minns inte om jag fick någon form av "förkänning" innan anfallet bröt ut (hade haft 5-6 " små anfall" under dagen, men att detta var epileptiska anfall hade jag inte en aning om då och vet ännu idag inte om det var små epileptiska anfall eller om det var något annat), jag minns inte att Milo min 9 åriga son hade hört konstiga ljud från köket och sedan hittat mig krampandes på golvet med saliv utanför munnen okontaktbar, jag minns inte att han ringde Fredrik, jag minns inte att mina svärföräldrar kom hit och ringde ambulansen, jag minns inte att ambulansmännen (kvinnorna?) undersökte mig, jag minns inte färden in till sjukhuset, jag minns inte att jag dagen efter stövlade in på tre olika apotek i Lund, utan skor på fötterna för att dem hade inte kommit med in till sjukhuset, för att försöka få tag på medicinen jag nu ska ta två gånger om dagen i minst tre år. Jag minns inget av allt detta men blotta tanken på allt detta får mig att börja gråta. Sitter nu och gråter medan jag skriver detta. :-(

Dem första veckorna var jag otroligt hjärntrött och hade svårt att fokusera. Och Fredrik visste nog till slut inte om han skulle skratta eller gråta då jag ställde samma frågor om och om igen. Själv mindes jag inte att jag redan hade ställt dem flera gånger, och när Fredrik sa att jag hade ställt frågan flera gånger redan visste jag själv inte heller om jag skulle skratta eller gråta. 

Fick inget läkarintyg om sjukskrivning från doktorn på neurologen, dem sa att jag själv fick känna efter när jag klarar av att börja jobba, och la till "nu är det tyvärr så här att när man fått sådana anfall som du fått får man inte lov att köra bil på minst ett år". Jätteroligt besked när man bor som vi bor. Eller inte.

Och efter ett par veckor kände jag ju mig bättre. Så jag började jobba som vanligt igen efter bara knappt två veckor. Och det gick bra. I perioder. I de perioder jag mådde bra körde jag på i 110 som vanligt och kände att detta är inga problem. Detta klarar jag, jag mår snart som vanligt igen. Men jag fick "dippar" mellan varven då jag kände mig trött i både kropp men framför allt hjärna, och kände mig helt under isen. Men dessa dippar var i början väldigt kortvariga. Högst tre dagar om jag inte minns fel. Där emellan körde jag som sagt på som vanligt. Kände mig pigg och glad för det mesta, och fortsatte löpträna som vanligt. Löptränade tom. mer iom att jag ju inte får köra bil var det nära till hands att springa till Fredriks jobb och åka hem med honom efter jobb, att springa till och från tåget osv. Och därmed blev jag även en snabbare löpare och mitt självförtroende fick sig en boost. Jag mådde bra.

Men så kom väggen till slut. Den stora väggen. För ca tre veckor sedan, eller var det fyra? - började jag känna mig otroligt trött i både kropp och huvud/hjärna, men framför allt i hjärnan, och jag kände mig ledsen, nedstämd, sorgsen. Grät massor, sov massor. Men jag kämpade vidare i 1-1,5 v till tills jag till slut insåg och med hjälp av vänner med egen erfarenhet av depression och utmattning, fick mig att inse att jag MÅSTE söka hjälp. NU. Detta är ett hinder jag inte klarar av att ta mig över på egen hand. Så jag kontaktade vårdcentralen och fick tid till en läkare som jag hoppades skulle kunna hjälpa mig att förstå varför jag mår som jag mår, och hjälpa mig att fatta beslutet sjukskriva mig helt, delvis, eller inte alls. Vet inte om hon var till så stor hjälp då jag själv där och då fick fatta beslutet om jag skulle bli sjukskriven eller inte, och jag fick fylla i ett par papper med frågor som sedan gav mig resultatet "lätt depression". Gick därifrån med 4 v sjukskrivning och en remiss skickad till en kurator, men fortfarande inte mycket klokare. 

Sedan dess har jag varit fortsatt väldigt trött, men har inte känt mig lika ledsen. Trött och ibland nedstämd ibland bara.. Tom? Känner inte så mycket, men inte direkt ledsen. Förutom när jag träffar folk och är "social och trevlig". Då blir jag så otroligt trött i hjärnan att jag blir ledsen och känner tårarna lura bakom ögonen. "Fråga mig inte hur jag mår för då börjar jag gråta trött". 

När jag går ensam hemma i lugn och ro mår jag oftast ganska bra och jag känner att "det är inga problem utan att jag kan börja jobba igen när dessa 4 v sjukskrivning är slut". Men så fort jag träffar folk känner jag inte mig fullt lika säker. Dem flesta dagar blir jag så otroligt hjärntrött och efter en stund ledsen, sorgsen, när jag träffar folk och är "trevlig och social" efter bara knappt 20 min och orkar sedan inte göra så mycket mer resten av den dagen om jag inte får ligga och vila och/eller sova i minst en halvtimme efteråt. Andra dagar går det bättre. Dem sista dagarna har jag börjat märka att jag tom. nästan får lite ångest när jag bestämt träff med någon. Inte för att jag inte vill träffa dem, utan för att jag vet hur jag kommer må efteråt. Tom. när jag skulle åka ner för att träffa mina föräldrar i fredags satt jag och nästan började gråta på tåget ner, för att jag var rädd o osäker på hur jag skulle klara av det, hur jag skulle må. Det gick bra, men jag blev fort trött och på vägen hem var jag otroligt trött och ledsen. Trots att jag träffat mina föräldrar som jag älskar av hela mitt hjärta och som jag VILL träffa. :-(

Har bestämt träff med en väninna jag känt i mer än halva mitt liv och som jag tyvärr träffar alldeles för sällan, på torsd. Ser fram emot det och vill träffa henne, men samtidigt känner jag lite ångest och osäkerhet. Ska träffa några kollegor från jobb och gå ut och äta och ha trevligt tillsammans, på fred. Samma känsla där. Ser fram emot det och tror jag behöver det, men känner ändå lite ångest och osäkerhet inför det. Hatar att må och känna mig så här. Tårarna sprutar just nu och jag skulle behöva en stor kram och någon som säger att det kommer bli bra. Men just nu är väggen stor. Jag vill inte må så här. :-(

- Kuratorn från vårdcentralen ringde nu precis. Hon hade fått en återbudstid imorgon. "Plötsligt händer det" känns det som. *ler med en smula förhoppningsfullhet* Med tanke på hur jag mått dem sista dagarna har jag även funderat på att faktiskt ta hjälp av antidepresiva läkemedel även om jag ville avvakta med detta för att se hur några veckors sjukskrivning och motion skulle hjälpa mig. Men just nu känner jag att jag nog behöver ytterligare en hjälp på vägen, med antidepressiva. Får se vad kuratorn säger om detta

Ett steg före det andra, ibland framåt, ibland bakåt. Just nu endast bakåt men förhoppningsvis ska kuratorn imorgon kunna hjälpa mig att ta åtminstone ett litet steg framåt igen