Att bromsa i tid när man inte mår bra. Hur vet man när man ska göra det när ens mentala mående går upp och ner värre än en bergodalbana?

Mitt psykiska mående har gått upp o ner sedan jag fick krampanfallen och diagnosen epilepsi, och jag har valt att försöka vara så öppen med det som jag kan för att jag tror det är bättre än att hålla det för sig själv. De dagarna jag mår bra, vilket tack o lov ännu så länge ändå är dem flesta dagarna, kan jag prata om mitt mående utan att börja gråta. För det mesta i alla fall.. Men de dagar jag mår dåligt kvittar det om jag pratar om det eller inte. Jag gråter ändå. :-( Trots detta känner jag att det är bättre att försöka prata öppet om det även om tårarna kommer, än att hålla det för sig själv. Och kanske kan man hjälpa andra som också mår dåligt genom att prata öppet om det?

Har typiska tecken på depression så som trött i huvudet, ledsen och sorgsen, svaghetskänslor i armar och axlar, har tom. börjat få ont i axlarna nu den sista veckan-fjorton dagarna, och det känns som att hjärtat är trött och slår i otakt. Men dessa symptom kommer inte varje dag och när dem kommer sitter dem oftast inte i hela dagarna utan det går upp o ner. Kan vakna och känna mig trött o ledsen och med ovan nämnda symptom (ibland samtliga ibland bara trött o ledsen), för att känna mig lite gladare fram mot dagen, för att känna mig trött o ledsen igen fram mot em/kvällen. Igår mådde jag dock dåligt i princip non-stop från morgon till kväll. :-( Men då "bara" trött och ledsen, sorgsen. Dock hela dagen. :-(

Det som gör mig förvirrad och undrar om det är en depression jag åkt på eller inte är att ovan nämnda symptom inte kommer varje dag utan det går som sagt upp o ner värre än en bergodalbana. Är deprimerad/har symptom på depression 1-2 ggr/v, ibland oftare ibland mer sällan. Sådan tur är inte "oftare så ofta" utan för det mesta "bara" 1-2 ggr/v eller mer sällan. Där i mellan mår jag precis som vanligt och jag klarar av att sköta arbete, träning och kost som vanligt utan problem. Detta går inte riktigt ihop i mitt huvud när jag tänker på depression?

Därför är det svårt att veta när jag ska bromsa? Nu direkt eller ska jag avvakta ett tag till eftersom att jag ännu så länge inte har så många dagar i månaden när jag mår så här dåligt? Problemet är att när jag mår dåligt mår jag oftast riktigt dåligt. :-( Det är det som är det jobbiga.

Har funderat ett par gånger på att sjukskriva mig några procent, men samtidigt är jag rädd för att gå hemma ensam för mycket/länge för att det är oftast då jag känner mig som mest ledsen och sorgsen. När jag går ensam hemma och har gott om tid att tänka och fundera. Försöker sysselsätta mig när jag går ensam hemma och så länge jag klarar av det är det inga problem. Men vissa dagar orkar jag inte och har ingen motivation utan vill bara sitta i soffan och ta det lugnt. Och jag känner att jag behöver det mellan varven, men det är oockså då alla hjärnspöken börjar spöka. Så himla svårt att hitta en balansgång! 

Känner även att jag inte kan sjukskriva mig med gott samvete så länge jag ändå mår bra dem flesta dagarna i månaden, så länge jag fortfarande kan sköta både jobb, kost och träning. Men när ska man bromsa då? Kommer jag komma till en punkt då jag plötsligt mår dåligt alla dagar i veckan och det då är för sent att bromsa?  Jag vill inte bromsa för tidigt för att jag mår bra av rutiner och att göra något - arbeta. Men jag vill inte bromsa för sent i heller för att jag vet hur svårt det är att ta sig upp till kanten igen när man sjunkit för långt ner. 

Försöker prata om mitt mående med min man men det är inte så lätt för honom att förstå då han själv aldrig mått på detta vis, och det är heller inte lätt för mig då jag många gånger inte ens vet varför jag känner mig ledsen och sorgsen. "Jag känner mig ledsen för allt och inget" brukar jag ibland svara honom, men det är ju inget bra svar egentligen. Hur ska han veta vad han ska säga och hur han ska hjälpa mig när jag ger honom ett sådant svar? Det vet inte jag själv i heller för att jag vet inte alltid varför jag mår som jag mår. Och det är sååå frustrerande.

Jag har alltid varit bättre på att uttrycka mina känslor i text än i ord det är lite detta inlägget är för. Jag vill berätta för min man o mina vänner och familj hur jag mår, men jag vet inte hur jag ska berätta det i ord när jag knappt själv vet hur jag mår. Men i text går det bättre. 

Bromsa? När?