Igår var det dags för "Spring för det lilla livet" i Landskrona. Ett välgörenhetslopp där (nästan) alla intäkterna går till forskning om för tidigt födda. Detta är 3:e året dem ordnar loppet, och andra året vi springer det. Man kan välja mellan att springa 5 km eller 10 km. Vi sprang 10 km (så klart   ) både detta och förra året. Det är ett väldigt trevligt och mysigt lopp och lagom stort.

Förra året sprang jag det på (ca) 1h 5 min. (typ 1.4,59) I år sprang jag det på 1h 1 min! BOOM!!!!    Loppet var visserligen pga byggställningar som gjorde att dem fått leda om banan något på ena stället, ca 200-250 m kortare detta året (banan var ca 10,5 km förra året och ca 10,3 km detta), men det är ändå en förbättring på drygt TRE MINUTER från förra året! Så även om jag inte kom under timmen på 10 km som jag hoppats på är jag jäkligt nöjd ändå. Förra året passerade jag 10 km på tror det var typ 1h 59 sek. I år passerade jag det på 1h 9 sekunder!!!! SÅ sjukt jäkla nära från att äntligen komma under 60 min på milen!! Kändes lite som att snubbla på målsnöret. *mummlar* Retade mig rätt rejält på det kan jag säga.


Men, när jag sedan insåg att jag trots allt ändå fått nytt PB på milen kände jag mig väldigt nöjd ändå. Och, när det sedan visade sig att jag dessutom fick en placering på prispallen kändes det ännu bättre.    Mitt livs första placering på ett lopp.    Kom in 3:a av damerna på 10 km! Sweet! Blev alldeles paff när hon läste upp mitt namn och startnummer. Utbrast "fan det är ju jag!" hahaha   
Det var visserligen inte så många tjejer på 10 km, men tror ändå att med mig själv var vi 6-7 st tjejer. Kanske tom.8, men 6-7 st vet jag att vi var iaf.  Men det spelar inte så stor roll för min del. Oavsett hur många vi var så fick jag ändå en placering, kom in som 3:e snabbast av dem tjejer som deltog, vilket jag aldrig lyckats med. Och det känns SÅ bra, känns som ett kvitto på min utveckling i löpningen. Hade vi bara varit 3 tjejer hade jag kanske inte varit lika nöjd, men nu var vi ändå åtminstone 6-7 st.   


Jag kände mig i riktigt bra form igår. På vägen dit kände jag inte mig speciellt laddad och hade inga större förhoppningar om att jag skulle klara av att springa så fort. Och när jag då såg åtminstone 2-3 tjejer som såg ut att kunna vara riktigt snabba blev ju inte självförtroendet bättre precis. Men när vi väl började springa kände jag mig både stark och snabb. Höll koll på pulsen och andningen hela tiden och detta hjälpte mig väldigt mycket. Hade det inte varit så förbaskat varmt på ett par sträckor under loppet tror jag att jag hade klarat av att hålla ett 5.50-5.55 min tempo på i stort sett hela banan och hade därmed klarat av att komma under timmen på milen. Men men. Nästa gång! Jag har börjat få upp självförtroendet och "pannbenet" igen nu efter semestern, så nästa gång! Nästa gång SKA jag komma under timmen på milen!!