Tänk att man kan längta så galet mycket efter en operation. 49 dagar kvar and counting..   

Är så innerligt trött på mitt fula häng och lösa skinn. Trött på att behöva "lyfta upp magen" varje gång jag sitter på toaletten för att det klibbar fast på låren, trött på att hänget "följer med upp" varje gång jag tar på mig trosor o byxor, trött på att behöva dra ner tröjan så fort hänget syns för att jag tycker det är så fult och oattraktivt, trött på att inte känna mig så "fit" som jag egentligen är efter all tid jag lagt ner på träningen. Sedan vet jag att även efter operationen kommer jag inte få ett snyggt sex-pack så länge jag inte skärper mig med kosten och äter ÄNNU bättre och så länge jag fortfarande dricker alkohol varje helg. Men, det är jag å andra sidan inte ute efter i heller. Jag vill inte vara en av dem som äter 100% fräscht och bra ALLTID, jag vill inte vara en av dem som inte kan dela på en flaska vin o dricka ett par öl på helgen för att det då "förstör träningen och inte ger bra resultat på kroppen". Jag vill leva det livet jag lever nu. Dvs äta bra men även tillåta mig "mindre bra mat" då och då, jag vill dela en flaska vin med min man på helgerna för att det är både gott och mysigt.


Det jag vill ha är en platt och fin mage där man kan ana snygga magmuskler, en mage utan häng och löshud. Och träna det gör jag inte för att få ett stort sexpack och stora armmuskler. Jag tränar för att jag tycker att det är skönt, roligt och behövligt. Jag tränar för att hålla mig i form, för att känna mig stark i kroppen. Jag tränar för att jag älskar god mat, vin och öl. Så länge jag tränar så mycket som jag gör nu; 3-4 ggr/v känner jag att jag KAN äta god (och inte alltid odelat bra) mat och dricka den där ölen och dela på den där flaskan vin, på helgerna, utan att det syns så mycket på vågen. Sedan ger detta liv som sagt inte mig något snyggt sex-pack precis, men ja.. Det är ändå inte "jag". För mig är det en större förlust att inte kunna njuta av en god flaska vin, att inte kunna äta en god o saftig pizza då och då, än att inte ha ett snyggt sex-pack. Sen vet jag även att det inte är säkert att jag kommer få en helt platt mage efter operationen i heller. Åtminstone inte om han inte syr ihop mina delade magmuskler. Men oavsett så kommer den åtminstone vara bra mycket mindre än den är nu, och jag kommer ha möjligheter att jobba med magen på ett helt annat sätt än jag kan nu.


Jag vet även att mycket sitter i huvudet också. Jag vet att jag har många inre demoner som jag brottas med varje dag. Jag vet att jag måste jobba med detta också. Och det gör jag. Varje dag. Men har man haft dåligt självförtroende i hela sitt liv finns det MYCKET att jobba på även om mitt självförtroende idag efter viktminskningen är BRA mycket bättre än det någonsin har varit. Har man blivet mobbad under rätt många år i skolan, när ens första "riktiga pojkvän" var otrogen, och när man under (sena) tonåren var tillsammans med en kille som fick en att känna sig som världens mest värdelösa person ena stunden och världens bästa nästa = väääldigt förvirrande o dåligt när man är en känslig tonåring.. Ja jag har många demoner att brottas med helt enkelt och jag har alltid haft väldigt svårt för att släppa saker o händelser. Och jag vet att en operation inte kan hjälpa mig med detta. Men efter operationen blir jag åtminstone av med en "yttre demon". En demon mindre för att sedan kunna jobba vidare med dem inre demonerna.


Efter godkännandet av bukoperationen har jag även insett vad som är viktigast om jag skulle behöva välja mellan en bukoperation eller bröstoperation. När jag trodde att jag inte hade någon chans till att få en betald bukop, dvs när jag trodde att jag var tvungen att välja eftersom att jag inte har råd till både och, så kände jag att jag isf skulle välja att göra en bröstop. Men nu inser jag att jag mår MYCKET sämre av buken än av mina små o innehållslösa bröst. Så skulle jag bli tvungen att välja nu, skulle jag definitivt välja att lägga ner pengarna på en bukop än på en bröstop.

Tur att jag slipper välja...