Det har jag aldrig provat tidigare så det klarar jag helt säkert! /Pippi Långstrump

Har sedan vi började springa lite längre distanser som halv och helmaror alltid sagt att det vore kul att klara av att springa ett ultramaraton, men riktigt SÅ galen är jag inte, eller framför allt så skulle min kropp inte klara av det. 

Sedan blev jag då på något konstigt sätt (  )  anmäld till UltraVasan45 förra året. Det är visserligen "bara" 3 km längre än ett maraton, men efter 42 km är 3 km rätt långt och det räknas än dock som ett ultra. Och jag klarade det trots att jag hade haft en bråkande höft precis innan och trots att den fortfarande bråkade även då jag sprang. Och hur jobbigt det än var och även om jag var blöt enda in på skinnet pga att regnet bokstavligen ÖSTE ner konstant dem sista 3-4 km, och trots två vurpor, så när det var 2-3 km kvar kom jag på mig själv med att tänka och känna att "jag hade orkat åtminstone 2-3 km till!" 

Men när jag väl kom i mål kände jag ändå att "fy f*n, detta kommer jag ALDRIG göra om igen!!"  Hade ONT och var trött och frusen. Men ja.. Som dem flesta löpare som springer lopp vet, så har man rätt ofta denna känslan när adrenalinet och endorfinerna börjat lägga sig. I nån timme.. Ja kanske i värsta fall en dag.. 

Dagen efter var jag redan anmäld till årets UltraVasa45 (i huvudet iaf, anmälan öppnade först några dagar senare eller hur länge man nu fick vänta)      Fredrik den galningen ska ju alltid "vara värst", så han anmälde sig till Vasalopps trippeln 90.. Dvs åka skidor, cykla och springa 9 mil.. "Ja det där får du göra själv för så långt kommer jag aldrig springa" sa jag till honom..

Har stått fast vid det länge också att 9 mil kommer jag aldrig springa. "Visst det hade varit coolt att klara det, men riktigt SÅ galen är jag inte och jag vet mina begränsningar, så långt hade min kropp aldrig klarat av att springa.."

Eller vet jag det? Mina begränsningar? Det vet jag ju egentligen inte förens jag provat.. Eller hur? Jag har aldrig sprungit 9 mil så hur vet jag då att jag inte klarar det? Och min kropp har ju bevisat för mig flera gånger att den klarar MYCKET mer än jag tror. Men 9 mil är f*n LÅNGT alltså.. 

Så för några dagar sedan, förmodligen helt ovetandes och inte alls med vilje, var det en löparvän som sådde ett litet frö i min hjärna med den enkla kommentaren "snigelfart är ultrabra". I dessa tider då alla lopp ställs in, då bla. UltraVasan, och när jag vid kommentarens tidpunkt dessutom hade varit lite krasslig och spenderat flera dagar i princip endast liggandes i soffan och endast joggat minimumdistansen för en runstreak (1,61 km) i superlångsam snigeltakt så räckte den lilla kommentaren för att jag skulle börja fundera på hur coolt det faktiskt vore att klara av att springa UltraVasan90, att springa från Sälen till Mora. Jag började se framför mig hur jag skulle lägga upp loppet och framför allt hur jag skulle känna mig när jag passerar mållinjen efter 9 långa mil.. Förmodligen ont o trött i varenda fiber i kroppen, men samtidigt så sinnessjukt STOLT och glad över mig själv över att ha klarat det! Kanske skulle jag ändå..

Först tänkte jag att "men ok, det blir ju inte nästa år för att då ska jag redan springa både Göteborgsvarvet, UltraVasan45 och om allt går som tänkt, Medoc marathon. Så det får i så fall bli 2022. Så då har jag ju gott om tid på mig att komma i Ultra90 form.."

Jo visst.. Men sedan fortsatte ju det där fröet växa och tävlingsdjävulen började pocka på mig att "varför skjuta fram det enda till 2022? Det är väl lika bra att köra på redan nästa år med ett snabbt mail till arrangörerna om distansbyte till nästa år.." Jäkla tävlingsdjävul till att pocka på.. Den jäkeln vinner ju alltid...    

Jag är inte officiellt anmäld ännu, så jag har tid på mig att ångra mig.. Men jag känner mig själv så pass väl när det gäller denna sortens galna upptåg att har jag väl bestämt mig så är jag redan anmäld även om jag inte är det officiellt..   

Då vi är anmälda till årets som ju är inställt, kunde man bla välja att springa det virtuellt här hemma i år, samt få rabatt till nästa års UltraVasa. Så det har vi bestämt oss för att göra. Så jag kommer springa UltraVasan45 i år ändå, fast på hemmaplan. Men nästa år går jag alltså all in och springer HELA Vasaloppet... 

Vet jag vad jag kommer ge mig in på? Förmodligen inte.. Kommer jag klara det? Vet inte förens jag provat.. Men jag kommer ge allt för att klara det. Jag kommer åka dit med inställningen att jag SKA klara det! 

Att världen är upp och ner just nu går inte att undgå någon. Att man varje morgon, särskilt jag som jobbar med äldre människor från 75 år och uppåt, måste ställa sig frågan "är jag tillräckligt frisk idag?" "Kan jag gå till jobb och kan jag skicka barnen till skola med gott samvete?" "Är vi inte alla lite snörvliga" och "fan, hon nös två gånger, bör hon stanna hemma nu?" Med det just nu varierande vädret och när man måste ha fläkten på i sovrummet på nätterna för att det annars är för varmt, så har jag märkt att åtminstone jag och min familj till och från kan känna sig lite konstig i halsen utan att för den sakens skull vara sjuk eller ha några andra symptom. Ska man kanske stanna hemma ändå då, även om man vet att det är detta som påverkar måendet, att man vet att man inte är sjuk men ändå kanske man inte vet? Jag vet inte riktigt vad jag vill få fram och om någon vet hur jag tänker. Men det är svårt just nu. För alla. Får man plötsligt nya symptom som man inte känner igen, ja då är det ju ganska självklart för mig att man just nu i dessa tider måste stanna hemma. Det är det jag gjort sedan i fredags trots att jag egentligen inte känt mig jättesjuk. 

Jag började redan i onsdags när jag var ledig känna mig trött och hängig, och kände mig lite konstig i halsen till och från. Inte ont och inga problem att svälja, men ja.. Konstig. Men det har jag ju gjort till och från runt en vecka-fjorton dagar - sedan vi började ha fläkten på i sovrummet varje natt. Så därför är detta inget jag tagit som något symptom eller sjukdom. Men sedan i torsdags började jag även känna mig lite småfrusen till och från och hade en dov huvudvärk som inte riktigt ville ge med sig, men heller inte den "konstant" utan kom och gick. Ringde chefen på jobb och berättade om mitt mående som tyckte att jag skulle stanna hemma och skulle ringa och boka tid för provtagning av covid-19 till mig. Var inne i fredags eftermiddag och gjorde provet. Något av det mest obehagliga jag gjort, och då är tydligen det provet dem gör i näsan ännu värre. Så jag antar att jag ska vara glad att jag bara behövde göra halsprovet.. 

Jag har mått bra sedan i lördags, men har inte fått provsvaret ännu, och så länge jag inte fått det får jag inte återgå till jobb. Så jag måste alltså stanna hemma tills jag fått provsvaret oavsett hur bra jag mår. Ganska frustrerande. 

Som nog de flesta vet håller jag på med en runstreak och har hållit på med detta i ca 8 månader. Vad som började som en kul utmaning för att se hur många dagar på raken jag skulle klara av att springa, har nu blivet mer än bara en utmaning. Det är lite av en livsstil och det får mig att må bra. Både psykiskt och fysiskt. 

När jag började känna mig lite småkass i onsdags och när det sedan blev bestämt med chefen att jag skulle stanna hemma, funderade jag på om jag borde avbryta streaken. Inte för måendets skull, jag har småjoggat/lunkat när jag mått mycket sämre än nu, och det har inte varit några problem. Visst jag har inte orkat springa några långpass, heller inga "mellanpass", men det ska man ju heller inte när man är sjuk. Men så länge man inte har ont i halsen och har svårt att svälja och så länge man inte har feber, är det ingen fara att jogga även om man är sjuk. Så länge man lyssnar på kroppen och inte överanstränger sig. Men frisk luft och rörelse för att hålla igång blodomloppet och få massa nyttiga o naturliga endorfiner och D-vitaminer i kroppen när man är sjuk är tvärtom BRA. Som sagt - så länge man tar det lugnt och lyssnar på kroppen. 

Det som fick mig att fundera på om jag kanske borde bryta streaken är faktiskt tråkigt nog - vad andra skulle tycka och tro/tänka. Jag vet med mig själv att jag ibland tänkt om en kollega eller vän som är sjukskriven från jobb men som kanske ändå är ute och tar långpromenader, håller på i trädgården eller vad dem nu gör, att "hur kan h*n orka göra det men inte jobba?" Tror dem flesta tänker och känner så åtminstone någon gång. Och så vill man ju inte att andra ska tycka och tänka om en själv när man är sjuk. Så därför funderade jag som sagt på om jag kanske borde avbryta den nu när jag är sjukskriven från jobb. Även om jag vet att jag mår bra av det och hade klarat av det utan större problem. Vill inte att någon ska tänka "hon kan ju inte vara sjuk! Hon är säkert bara trött och vill vara ledig från jobb" om mig. Men det ska dem som eventuellt tänker så veta att sådan är jag INTE. Mitt jobb är viktigt för mig, och jag älskar mitt jobb, och jag har ibland, som många andra, gått till jobb trots att jag egentligen borde stanna hemma. Varit dum mot mig själv helt enkelt. 

Till slut kom jag fram till att jag väljer att strunta i vad folk eventuellt tänker och tror. Folk tänker och tror en massa oavsett vad man gör eller inte gör.    Jag vet ju ATT jag klarar av att småjogga trots att jag inte känner mig riktigt kry och jag vet VARFÖR jag gör det. Inte bara för att jag inte vill bryta min streak om jag inte absolut måste, även om jag kan erkänna att det är EN av anledningarna, utan för att jag mår BRA av det även när jag inte är riktigt kry. Det får inte mig att magiskt bli frisk/are, men det får mig att känna mig piggare och må bättre ett ganska bra tag efteråt. Och, jag är ganska övertygad om att det faktiskt påskyndar tillfrisknandet MYCKET mer än det på något vis skulle göra motsatsen. 

För några månader sedan åkte jag på en rätt rejäl förkylning. Hade varken feber eller halsont, men näsan var som en rinnande kran och jag var ganska trött. Trots detta fortsatte jag på min runstreak men tog det riktigt lugnt och försiktigt. Jag joggade/lunkade endast minimumdistansen för en streak (1,61 km), hade stenkoll på pulsen så den inte överskred 140, och tog promenadpauser så fort jag började tycka att det var minsta lilla ansträngande. Förkylningen var över på mindre än tre dagar. Behöver jag säga mer? 

Dessa dagar jag inte känt mig riktigt kry har jag gjort samma sak. Hållit mig till minimumdistansen, hållit stenkoll på pulsen (som för övrigt knappt ens varit uppe i 130 iom att jag joggat så långsamt) och lyssnat på kroppen. Efter snart/drygt 8 år som löpare känner jag min kropp rätt bra, vad den klarar av och vad den inte klarar av. När jag kan pusha den till att fortsätta trots att jag har ont (typ på lopp), och när jag inte ska pusha den. Till dem som är oroliga och tycker att jag ska bryta streaken vill jag säga att jag är djupt tacksam för er omtanke och jag förstår hur ni tänker, men jag lovar att jag känner och tänker på min kropp och hälsa. Jag fortsätter så länge och för att jag mår bra av det, men skulle jag må sämre så SJÄLVKLART avbryter jag streaken oavsett hur tråkigt det kommer kännas att behöva börja om på dag ett efter att ha kommit så här långt. Jag lovar!