Sista veckan av min heltidssjukskrivning börjar lida mot sitt slut. Har nu varit heltidssjukskriven i 3,5 v. Det har känts väldigt välbehövligt även om mitt mående fortfarande går väldigt mycket upp och ner, och även om det tog tid innan jag kunde sluta ha dåligt samvete för att jag inte jobbade. Men tänk då hur jag förmodligen hade mått nu om jag kämpat vidare precis som vanligt med jobb etc och inte lyssnat på kroppen? Eller ja, huvudet. Och på de vänner som såg och märkte hur jag mådde och sa ifrån att jag måste tänka på mig själv ett tag och söka hjälp innan jag gick in i väggen helt. TACK ni vet vem ni är.   

Under dessa veckor jag varit hemma har jag försökt varva mycket vila med löpträning då det är detta jag mår bäst av just nu.  Löpning är verkligen min terapi, jag känner mig piggare och gladare både i huvud o kropp efter varje löppass. Men det är viktigt att varva det med vila och mycket sömn också, för att utan bra vila och sömn blir jag fortare och lättare hjärntrött och när jag är hjärntrött då hjälper inte ens löpningen. Inte alls lika bra som annars åtminstone.

Men har förutom detta försökt leva som vanligt i den mån det har gått. Vissa dagar är det lättare att göra vardagssysslor och leva som vanligt andra orkar jag inte ens hälften så mycket som förut utan att bli riktigt mentalt trött. Jag tror att det svåraste dessa veckorna har varit att hitta en bra balans och att lära mig lyssna på kroppens signaler och ta ett steg tillbaka och be om hjälp när det blir för mycket. Att lära sig att tycka det är ok att be om hjälp, att lära sig att jag inte är sämre som människa bara för att jag ber maken och barnen göra sådant som jag i vanliga fall alltid gör för att på det viset spara lite energi för att klara av hela dagen utan att känna sig redo för sängen redan kl.17 Det har även varit svårt att lära sig och att acceptera att även de dagar jag mår bra är det viktigt att vila mellan varven och att inte göra för mycket på en gång "bara för att jag mår bra". Kör jag på i 190 de dagar jag mår bra blir smällen så mycket större och återhämtningen så mycket längre när hjärnan säger ifrån igen. 

Nästa vecka börjar jag jobba igen men börjar långsamt. Dem två första veckorna kommer jag bara jobba ca 22%. Detta innebär ca 1,5-2 h om dagen. Lika många dagar som jag jobbade när jag gick på min vanliga tjänst på 85%, men som sagt bara 1,5-2 h. Känns knappt lönt med tanke på avståndet jag har till jobb, men tror att det kommer vara bra med tanke på att jag vissa dagar knappt ens klarar av mental stimulans i en timme. Fungerar detta bra och om allt går som planerat ska jag sedan gå upp till att jobba ca 50% i ca 4 v. Innan dessa veckor gått ska jag sedan ha ett återbesök med läkaren för att se hur jag mår och om jag klarar av att gå upp till min vanliga tjänst på 85% eller om jag ska fortsätta på 50% ett tag till eller kanske tom. gå ner till runt 25% igen ett tag, beroende på hur jag mår. Men mina förhoppningar är att jag inom en ganska snar framtid ska kunna börja jobba som vanligt igen. Men jag måste försöka "skynda långsamt" och lyssna på kroppen.

Var hos neurologen i måndags och ska nu prova en annan sorts epilepsimedicin. Förhoppningsvis ska denna hjälpa mig att må lite bättre. Håll tummarna!

Babysteps, ett steg i taget och lära mig att lyssna på kroppen och låta det ta tid