.. på väggen där..

Så länge jag kan minnas har jag velat gå ner i vikt för att jag inte tyckt om det jag sett i spegeln. Ja, och i många år BEHÖVDE jag gå ner i vikt också med mina ett tag närmare 79 kg till mina korta 157 cm..    Men även efter min bukplastik kände jag länge att jag ville gå ner i vikt för att jag fortfarande inte tyckte om det jag såg i spegeln. Jag tyckte klart bättre om det än innan operationen, men jag var fortfarande inte nöjd med hur magen såg ut. (dem första veckorna när jag använde gördeln ääälskade jag min nya mage. Men det var ju för att gördeln både hjälpte till att hålla vätskan borta och samtidigt gav mig en mycket bättre hållning - och därmed fick jag den platta o fina magen jag alltid önskat mig) Att jag gick upp i vikt i stället för ner, efter operationen gjorde ju inte saken bättre..   

Nu har det gått (snart) 17 månader sedan bukplastiken, och äntligen har magen så smått börjat få den formen jag vill ha. Om det är som jag "blir lurad av hjärnan" för att min byst ju numera är större än innan, eller om det faktiskt tar så lång tid efter en bukplastik innan magen får "sin rätta form", det vet jag inte. Kanske en blandning? Kanske har jag bara helt enkelt äntligen accepterat att min mage förmodligen aldrig blir så platt som jag vill att den ska vara?  Enligt vågen väger jag just nu runt 7 kg mer än jag gjorde efter bukplastiken och 5 kg mer än jag gjorde efter bröstoperationen (vägde runt 58 kg vid bukplastiken o 60 vid bröst). Tänker jag efter tror jag faktiskt att det är en blandning av allt ovan nämnda. Jag tycker nämligen fortfarande inte att magen ser ut alls som jag vill att den ska se ut, men jag bryr mig inte om det lika mycket längre. Jag tror att jag på något vis accepterat att jag förmodligen aldrig kommer bli helt nöjd, och går efter det. Och jag tycker faktiskt numera om det jag ser i spegeln större delen av tiden, och bryr mig inte lika mycket om siffrorna på vågen.

Jag erkänner att jag fortfarande vill och försöker gå ner i vikt, vill väga närmare 60 kg än jag gör nu. Men hur lång tid det tar spelar ingen roll. Det som är viktigast för mig just nu är att jag vill bli och känna mig lika stark och smidig igen som jag faktiskt gjorde när jag vägde mellan 57-60 kg. Men sedan kan det ju hända att jag kommer kunna bli lika stark och smidig igen som förut UTAN att gå ner dem där kilona. Och isf är det ju hur bra som helst! Därför är som sagt inte dem där siffrorna lika viktiga längre, och jag väger mig inte alls lika ofta som förut. Jag tycker om det jag ser i spegeln (för det mesta   ) - nu ska jag bara bli lika stark och smidig igen!

Har äntligen så smått börjat komma igång med mer regelbunden träning igen. Nu hoppas jag bara att jag ska kunna fortsätta "hålla detta uppe". Lyckas jag med detta är jag snart lika stark och smidig igen som förut!   

Kan tyvärr fortfarande inte springa pga foten, men sist jag var på gymmet tränade jag bla på en crosstrainer, och även om detta inte är riktigt samma sak som löpning så är det bra nära och ett bra sätt att hålla uppe konditionen.

I torsdags var jag (som sagt) på gymmet, där jag först stod på crosstrainern i ca 20 min och fick ihop 3 km, sedan avslutade jag med 40 min styrka på maskinerna. I lördags var jag ute och cyklade med maken, fick ihop 33 km på  1h43min. Helt ok tempo mao, särkilt med tanke på alla backar och bitvis starka vindar. Ikväll är ännu ett besök på gymmet planerat, där jag tänkt försöka stå på crosstrainern i 30 min, och sedan avsluta med ca 40 min styrketräning. Torsdag besök på gymmet igen, denna gången endast crosstrainer - i 60 min om jag orkar så länge.      Lördag ut och cykla ett par mil.

Känns verkligen SÅ skönt att äntligen efter alla dessa år ha börjat acceptera och gilla det jag ser i spegeln, och känns SÅ skönt att äntligen ha börjat få tillbaka energin och motivationen till att träna lite mer regelbundet igen. Beach 2017  - here I come!