Åh vad det är frustrerande att huvudet vill så mycket mer än kroppen klarar av. Jag vet att det inte är mer än tre månader sedan jag gjorde en stor bukplastik, och jag vet att det är väldigt kort tid. Jag vet även att det inte var mer än drygt 1,5 månader sedan jag så smått började träna igen efter nästan 8 v träningsstopp, och det tar tid att träna upp konditionen och styrkan igen efter ett träningsstopp, särskilt när träningsstoppet beror på en stor operation. Men huvudet vill ju SÅ mycket mer! Jag vill känna mig och vara stark och smidig NU!

Jag vet att jag ska vara glad över att jag ändå klarar av att träna så pass mycket som jag gör redan nu, bara tre månader efter operationen. Och tro mig, det ÄR jag! Jag är väldigt tacksam över detta. Jag vet att det inte är alla som klarar det. Jag tränar styrka på gymmet en gång i veckan, och klarar av rätt tunga tyngder redan. Nu kör jag ingen magträning alls ännu, men ändå. Jag märker ju att jag inte är lika stark som förut ännu, jag klarar av nästan lika tunga tyngder som innan op, men det är helt klart jobbigare.

Och jag tränar löpning två gånger i veckan.

Jag KAN nästan springa i samma tempo som innan operationen. Inte riktigt ännu, men bra nära. Men jag kan inte springa i det tempot mer än max 2-3 km. Sprang 4,5 km i ganska nära mitt gamla tempo nästan hela rundan, för några dagar sedan. Men då var jag också så trött så jag mådde illa den sista kilometern. Hade rundan varit en halv kilometer längre hade jag nog tusan fått ställa mig i diket och spy.. Så nej, dem hastigheterna klarar jag inte av ännu. Inte utan att må dåligt iaf. Och det är SÅ frustrerande för att jag VILL ju så gärna kunna springa i det tempot o snabbare NU!!

Igår sprang jag en runda på 6,5 km i ett 7 min tempo (6,48-7,09 min/km). Detta är långsamt jämfört med hur fort jag sprang innan operationen, ändå var jag jättetrött och mådde lite småilla den sista kilometern. Så mao om jag ska springa mer än 4-5 km utan att må dåligt, får jag hålla typ ett 7,30-7,40 min tempo. FRUSTRERANDE!!!!

Ännu en gång vill jag påpeka (för att ingen ska bli irriterad över att jag gnäller över detta eller ta illa upp) att jag VET att jag klarar mer än många kan bara tre månader efter en så här stor operation, och jag VET att jag ska vara tacksam över att jag ändå klarar av så här pass mycket redan, att det inte är alla som klarar det. Men nu jämför jag bara med MIG SJÄLV, och jag ÄR väldigt tacksam över att jag ändå klarar så här pass mycket. Jag vet även att det är jättebra att klara av så här mycket träning bara tre månader efter operationen, att tre månader är väldigt kort tid. Men det är ändå SÅ frustrerande när huvudet vill så mycket mer. Nu. Direkt. Ja, benen vill också mer.. Det är bara resten av kroppen som inte riktigt är på samma bana. hehe   
Ännu. Jag vet ju att det kommer.

Tålamod, tålamod, tålamod, och lyssna på kroppen. JAG VET! Men åh vad jag vill! Nu!     

Tror att jag är lite stressad också över vetskapen att det inte är mer än tre månader tills jag ska springa Göteborgsvarvet, dvs 21 km. 2,1 mil! Har frågat mig själv flera gånger så här i efterhand vad jag egentligen tänkte på när jag anmälde mig till Varvet, att jag borde ha väntat med det till 2017. Men, samtidigt så vet jag ju också att mycket kan hända på tre månader, och jag får "ta det för vad det är" sas. Jag får fokusera på att försöka ha roligt och att ta mig runt, i stället för att fokusera på att få en bra tid, och tänka att det faktiskt är helt ok att promenera delar av sträckan om jag inte klarar av att springa hela rundan. Och fortsätter jag träna och lägga på antal kilometer och antal träningspass efterhand jag känner att jag klarar av det, så VET jag att jag KOMMER klara av Varvet om tre månader. Det lär inte gå fort. Men det behöver det ju faktiskt inte göra i heller. Innan Varvet ska jag springa 10 km i terräng också, ganska tuff terräng. Detta är om drygt två månader. Är nästan mer nervös över det än över Varvet, iom att jag vet att det är en tuff terräng. Men, samtidigt gäller ju samma sak där. Det behöver inte gå fort. Det är ok att promenera delar av sträckan. Det är tom. ok att stå stilla och andas djupt o vila om det skulle behövas. Och naturen där gör det SÅ värt det! Fördelen med att det inte kommer gå så fort är ju att jag kan njuta av den vackra naturen mycket mer!     

Öva på mitt tålamod. I know. Och vara tacksam o glad över att jag ändå klarar av att träna. I know.     

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har inte bloggat så mycket de senaste åren då jag mer eller mindre använder min Instagram/Fb som blogg med mina dagliga 1-4 inlägg (ibland fler, jag vet   ) med ibland bara en kort text och ibland ett helt inlägg. Men jag brukar försöka uppdatera...

           Det har jag aldrig provat tidigare så det klarar jag helt säkert! /Pippi Långstrump     Har sedan vi började springa lite längre distanser som halv och helmaror alltid sagt att det vore kul att klara av att springa ett ultramara...

Att världen är upp och ner just nu går inte att undgå någon. Att man varje morgon, särskilt jag som jobbar med äldre människor från 75 år och uppåt, måste ställa sig frågan "är jag tillräckligt frisk idag?" "Kan jag gå till jobb och kan jag skicka ba...

Som vanligt en mindre evighet sedan jag uppdaterade min blogg. Man kan säga att jag mer eller mindre använder Instagram (och Facebook) som en daglig blogg nu för tiden, då jag där ofta skriver ett långt/lite längre inlägg om dagen, hur dagen varit. D...

    För er som endast vill läsa själva "racerapporten" kan bläddra ner en bit till den mörkblåa texten     Vi lyckades båda få ledigt på torsdagen och kunde därmed åka upp till Dalarna redan på tidig torsdag morgon. Planen från början va...