Idag gick årets sista lopp av stapeln; Yddingeloppet 12 km.

Kände väl inte mig supertaggad inför loppet med tanke på att jag inte kände mig helt i form. I princip inte sprungit något alls sedan Lidingöloppet för drygt en månad sedan, och har fortfarande hosta och halstorrhet kvar sedan förkylningen jag hade för drygt 1,5 vecka sen. Men samtidigt såg jag så klart fram emot det ändå, precis som med alla lopp, och tyckte att det skulle bli roligt.

Det började inte helt bra. Pga strul med klockan hamnade mitt fokus o irritation på den dem första 100-200 metrarna. Och efter 1 km upptäckte jag att klockan inte startat trots att jag tryckt på startknappen, så då blev jag irriterad en stund igen eftersom att det innebar att jag "förlorat den första kilometern på klockan".  Om man varken är löpare eller prylgalen förstår man säkert inte hur en sådan sak kan få en ur fokus och irriterad..  hehe   

Kände även rätt fort att jag verkligen inte var i form. Blev trött fort och min puls låg på runt 170 i princip redan efter 1-2 km. Så det blev MYCKET promenader kan jag säga, och 12 km har nog aldrig känts så långa. Jag vet, 12 km ÄR långt, men dessa 12 km kändes RIKTIGT långa för mig idag. Tyvärr hade jag svårt att njuta av naturen för att jag var så fokuserad på att vara irriterad och ledsen på mig själv att jag inte orkade springa bättre än så här idag, och tankarna "jag får inte bli sjuk nu, jag får inte bli sjuk nu" snurrade runt i huvudet hela tiden. Hade helt enkelt alldeles för höga krav på mig själv idag, samtidigt som jag inte vågade ta i alldeles för mycket av rädsla för att bli sjuk igen nu så här nära operationen. Med facit i hand skulle jag helt enkelt ha hoppat över detta loppet idag. Det var ingen bra löpardag alls för mig. Vilket är synd, för att även om jag inte tog mig tid och fokus på att njuta av den, så var naturen helt fantastisk och banan var riktigt härlig. Backig, men härlig.

Tyvärr hände en annan väldigt tråkig sak under loppet. Efter runt 7-8 km var det en man i 50 års åldern som föll ihop bakom mig.    Troligtvis hjärtfel då han inte tog emot sig själv när han trillade, samt att han sluddrade. Riktigt obehagligt var det och jag ryser fortfarande när jag tänker på det.    Jag tror att han blev rädd och stressad när det kom en bil bakom oss med något stort som "skramlade" rätt högt på ett släp. Bilen stannade och ringde 112, och jag och tre andra löpare stannade hos honom. Jag sprang vidare efter en stund då jag kände att det heller inte är bra om alldeles för mycket folk står runt omkring honom, åtminstone två av dem andra löparna stannade kvar, och ambulans var ju tillkallad. Hoppas verkligen att ambulansen anlände i tid och att han mår bra igen.

Kom i mål på 1,33.10. Ett för mig långt och jobbigt lopp fick till slut ett roligt slut då Milo sprang med mig dem sista 30 metrarna och vi sprang hand i hand in under mål.   

Dem sista 5-6 km hade jag sällskap av en man i 40-45 års åldern som var i lika dålig form som jag var idag. Vi sporrade och hjälpte varandra igenom dem sista kilometrarna och det är jag väldigt tacksam över, det gjorde dem sista kilometrarna mycket lättare att ta sig igenom. Hade tänkt spurta i slutet för att komma i mål före honom, men då Milo kom och mötte mig och ville springa med mig kändes det mycket viktigare.      Och med tanke på hur mycket vi hade hjälpt varandra igenom dem sista kilometrarna kändes det trots allt helt ok att låta han komma före mig.   

Slutet gott allting gott. Nästa års Yddingelopp blir bättre!