Efter att jag hade sprungit min första halvmara (21 km) förra året kände jag och sa jag till Fredrik att "så här långa lopp är nog inget för mig, jag ska nog hålla mig till lopp runt milen". Efter Lidingöloppet i år kände jag likadant. Jag känner mao så här efter varje sådant här långt lopp. Så jag har kommit fram till att det nog är rätt normalt att känna så direkt efter ett så långt lopp. Och det är inte så märkligt egentligen. Jag började träna regelbundet först för runt 2,5 år sedan, började med löpning för inte mer än runt 1,5 år sen, och jag springer (tyvärr) varken så många gånger i veckan eller så långt, som jag egentligen skulle behöva göra för att klara av så här långa lopp bättre. Och, sedan tror jag nog att dem flesta är ordentligt möra o har ont i hela kroppen oavsett hur van löpare man är, och när man har så ont är det inte konstigt att känna "aldrig mer". Det är ungefär som att föda barn. Under förlossningen tänker man aldrig mer. Efteråt, när man är färdig och när man smält alltihop, börjar man redan så smått planera nästa.. (NEJ, vi planerar inte fler barn! DEN biten är vi klara med   )


Dagen efter att vi sprungit vår första halvmara och när jag hade fått tänka igenom hela loppet, alla upplevelser, både innan, under och efter loppet, började jag sakta men säkert ändra tankar och känslor. Helt plötsligt var det inte längre "aldrig mer", helt plötsligt var det "jo man kanske skulle ändå..." "Jag är allt bra sugen.." "Jo, jag vill, när blir nästa?" Denna gången, efter Lidingöloppet, tog det inte lika lång tid att börja tänka om.. Denna gången han vi inte ens komma tillbaka till hotellet innan jag började bli sugen på ett nytt långt o utmanande lopp. Och så fort anmälningen till Lidingöloppet 2016 öppnade, mindre än en vecka efter årets LL, var både jag och Fredrik anmälda.   
Göteborgsvarvet (halvmara, 21 km) är vi redan anmälda till, så i skrivande stund ska jag springa två långa och krävande lopp nästa år.


Som alla (som läser min blogg och känner mig IRL och på FB) vet ska jag göra en bukplastik om två veckor och fixa till brösten i jan/febr någon gång. Detta innebär minst 2 mån träningsstopp efter bukoperationen och förmodligen minst 1 mån stopp efter bröstop. Så jag är väl medveten om att jag kommer förlora några månaders värdefull träningstid.. Men jag känner att det är värt det. Framför allt bukplastiken då det är "den hängande buken" jag vantrivs mest med och som jag vantrivts längst med. Brösten hade jag kunnat tänka mig att skjuta upp några månader om det skulle behövas. Men samtidigt har jag ju längtat efter och velat göra den operationen länge också, och om jag ska skjuta fram den pga ett lopp så kan jag lika gärna strunta i den helt och hållet, för att jag kommer till 99% vilja springa en massa långa och krävande lopp 2017 också..


Och, jag har ju inga tidsmål på dem långa och krävande loppen. Det viktigaste för mig är att ta mig runt och att jag ska tycka att det är roligt. Och jag känner mig själv och min träningsform så pass bra att jag vet att det inte är lönt att ha FÖR stora mål. Ok, med Lidingöloppet har jag nu efter att ha sprungit det en gång och därmed fått en målgångstid. Har nu som mål att klara det på UNDER 4h 34 min. Men, med tanke på att jag kommer förlora några månaders träning efter operationerna har jag inga tidsmål mer än just att komma i mål snabbare än detta året, om det så bara är 1 min snabbare. Tänkte först slå på stort och försöka slå tiden rejält, ha som mål att komma i mål på under 4h 20 min, dvs minst 15 min snabbare än detta året. Och hade det inte varit för operationerna hade jag bestämt mig för detta mål också. Och även om det är bra att ha stora mål är det viktigt att det är REALISTISKA mål. Så därför kommer det viktigaste med Lidingöloppet 2016 vara att komma under detta årets tid, men det behöver inte vara med flera minuter. Efter bukplastiken och bröstop ska jag dock inte göra fler operationer (inga planerade iaf), så SEN kommer jag ställa större mål än jag har nästa år.   


Tidigare ikväll kom jag att tänka på att jag sprang min första halvmara förra året, och mitt första 3 mils lopp detta året. Började då tänka att "då måste jag ju nästan springa ett marathon nästa år, om jag ska hålla mig på detta spåret..."  Hade egentligen inte tänkt ge mig på ett marathon förens 2017 pga mina operationer, men när jag då började tänka i dessa banorna.... Ja då blev jag allt bra sugen på att springa ett marathon nästa år ändå.. Fredrik är redan anmäld till Helsingborgs marathon nästa år, och jag ljuger om jag säger att jag inte är sugen på det jag med.. Jag var sugen på det redan när Fredrik anmälde sig, men tänkte då ändå att "nej, det får vänta till 2017". Pga operationerna.
Men nu ikväll när jag kom att tänka på att jag ju faktiskt slagit personbästa i/på distans två år på raken, vore det ju bra synd om jag inte skulle kunna fixa det tre år på raken.. Att slå distans personbästa  tre år på raken låter mycket bättre och roligare än att "bara" göra det två år på raken... Eller hur?      Och, jag är ju känd för att vara lite galen... Så nu har jag börjat fundera på att hänga med Fredrik på Helsingborgs marathon nästa år trots allt.. Det behöver ju inte gå fort, eller hur?    Har inte bestämt mig till 100% ännu, men när jag väl har börjat fundera på sådana här saker brukar det inte ta så lång tid innan jag är anmäld...   
Who am I kidding? Klart att jag redan har bestämt mig!      MEN! Jag kommer inte anmäla mig förens efter båda mina operationer och jag vet hur jag mår efter dem och hur bra och fort jag återhämtar mig och kommer igång med träningen. Men återhämtar jag mig bra och kommer jag igång bra med träningen relativt fort (kommer givetvis lyssna på kroppen och kommer inte stressa fram formen), kommer det absolut bli ett marathon också nästa år. Utöver halvmarathonet och Lidingöloppet 3 mil mao. Och minst ett par trail lopp..   Jag vet, jag är inte riktigt klok!