Varför är det så svårt att våga släppa kontrollen? Jag är trött på dessa inre demoner jag konstant slåss med. Ena dagen vågar jag faktiskt släppa kontrollen. Jag klarar av att tänka och känna att det viktigaste är att jag tycker om det jag ser i spegeln, och att kläderna sitter bra. Klarar av att vara mer avslappnad när det kommer till maten, tänka och veta att så länge jag tränar och rör på mig så mycket som jag ju faktiskt gör är det helt ok att äta lite godis mitt i veckan om jag känner för det, så är det ok att ta en gofika ett par gånger i veckan om jag skulle känna för det. Tänker o känner att så länge jag håller mig på runt 60 kg är jag nöjd, för att även när vågen står på 60 kg så bortsett från hänget över buken och putmagen, som jag ju egentligen inte ser så värst mycket när jag har kläderna på, och magen putar mest bara ett par timmar efter att jag ätit, och som jag dessutom snart blir av med, så ser jag själv det alla andra ser; att jag är precis lagom smal! Jag behöver inte gå ner mer i vikt! Och de veckor då jag sk. "syndat" ovanligt mycket med kosten, har det egentligen skett så mycket på vågen? Nej inte egentligen. Oftast inte ens 1kg + på vågen dessa veckor, oftast inte mer än + 0,5-0,8 kg. Hekton som jag oftast är av med redan veckan efter. Tack vare att jag har ett så pass rörligt jobb som jag har, och tack vare att jag tränar 3-4 ggr/v varje vecka (utom de veckor jag är sjuk, givetvis) händer det inte så mycket på vågen även de veckor jag sk. "syndar" ovanligt mycket. Visst, det blir inga direkta minus att prata om på vågen i heller, men vad gör egentligen det så länge jag ändå håller mig på runt 60 kg som ju faktiskt är rätt lagom till mina 157 cm, och så länge kläderna i garderoben sitter som dem ska, dvs att jag inte behöver gå upp i klädstorlek? Jag mår som bäst o känner mig gladast och mest avslappnad de perioder jag klarar av att tänka och känna så. Jag hoppas att dessa perioder ska komma oftare när jag blir av med det jag vantrivs med och hatar allra mest med min kropp; bukhänget. Men självklart förstår jag att jag kommer få fortsätta att jobba med att se det alla andra ser, även när jag blivet av med "mitt häng", för att jag vet att mycket sitter i huvudet. Inte allt, för att det går inte att komma ifrån att jag faktiskt HAR ett tråkigt o ganska fult häng över buken. Men mycket av det, sitter i huvudet. Jag vet det. Jag är väl medveten om det. Mycket väl medveten om det. Men det betyder inte att det är lätt att arbeta bort det. Men jag arbetar på det. Och de perioder då jag klarar av att släppa kontrollen och vara lite mer avslappnad, kommer faktiskt allt oftare.   


Men, tyvärr är dem kvar. Perioderna då jag KONSTANT tänker på vad o hur mycket stoppar i mig, då jag är fokuserad på och vill nå den där siffran på vågen jag låg på för runt 1,5 år sedan, men som jag sedan dess tyvärr inte lyckats nå igen. För runt 1,5 år sedan stod vågen på ca 55 kg, och jag gillade verkligen vad jag såg i spegeln då! Jag kände att det var min trivselvikt till 100%! Visst, det var ju fortfarande det där med hänget över buken så klart, men bortsett från det älskade jag verkligen det jag såg i spegeln o på foton! När jag ser foton på mig själv från när vågen stod på runt 55 kg blir jag glad och tänker att jag har varit där en gång och jag SKA dit igen! Jag tror det är detta som gör att jag har svårt för att släppa kontrollen. För att även om jag för det mesta trivs med och tycker om det jag ser i spegeln nu också, trots att jag väger 5 kg mer än då, så går det inte att komma ifrån känslan att jag gillade det jag såg i spegeln då snäppet mer än jag gör nu. Men, jag vet också att jag hade mycket att jobba på med den mentala bilden även då.


Det är ju absolut inte fel att vara medveten om vad man stoppar i sig, och det är absolut inte fel att ha ett mål att kämpa mot. Men det perfekta vore om man kunde ha en mer avslappnad attityd ALLTID, inte bara ibland. Dvs tänka på vad man stoppar i sig, och ha ett mål, men ändå kunna unna sig en gofika mitt i veckan, utan att det där dåliga samvetet börjar komma krypandes. Hade det kunnat vara så här alltid hade det varit perfekt! För att även om dem avslappnade perioderna faktiskt kommer allt oftare, så har jag fortfarande mycket att jobba med.


Nu har jag inte kunnat träna på 1,5 vecka av olika orsaker, främst pga förkylning, och då kommer ju tyvärr många gånger de sämre tankarna och känslorna krypandes, eftersom att jag inte rört på mig och tränat så mycket som jag brukar göra, på 1,5 v. Men, jag jobbar på det! Varje dag.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har inte bloggat så mycket de senaste åren då jag mer eller mindre använder min Instagram/Fb som blogg med mina dagliga 1-4 inlägg (ibland fler, jag vet   ) med ibland bara en kort text och ibland ett helt inlägg. Men jag brukar försöka uppdatera...

           Det har jag aldrig provat tidigare så det klarar jag helt säkert! /Pippi Långstrump     Har sedan vi började springa lite längre distanser som halv och helmaror alltid sagt att det vore kul att klara av att springa ett ultramara...

Att världen är upp och ner just nu går inte att undgå någon. Att man varje morgon, särskilt jag som jobbar med äldre människor från 75 år och uppåt, måste ställa sig frågan "är jag tillräckligt frisk idag?" "Kan jag gå till jobb och kan jag skicka ba...

Som vanligt en mindre evighet sedan jag uppdaterade min blogg. Man kan säga att jag mer eller mindre använder Instagram (och Facebook) som en daglig blogg nu för tiden, då jag där ofta skriver ett långt/lite längre inlägg om dagen, hur dagen varit. D...

    För er som endast vill läsa själva "racerapporten" kan bläddra ner en bit till den mörkblåa texten     Vi lyckades båda få ledigt på torsdagen och kunde därmed åka upp till Dalarna redan på tidig torsdag morgon. Planen från början va...