Efter senaste vägningen ligger jag nu på 56,5 kg. Min målvikt på Viktväktarna var 58 kg, mitt eget personliga drömmål var 57 kg.

Nu när jag väger ett halv kilo mindre än min drömvikt (som jag för mindre än ett år sedan knappt ens kunde drömma om att jag skulle kunna komma ens i närheten av), går jag i funderingarna att "jag skulle nog vilja gå ner till 56 kg då jag trivs så bra med mig själv nu när jag väger så här lite". Men samtidigt är jag jätterädd att jag ska fastna i (redan gjort?) sifforna på vågen, vikten. Att om jag nu skulle gå ner till 56 kg, kommer jag kanske börja tänka "nu när jag lyckats komma ner till 56 kg skulle jag..." Kommer jag någonsin vara nöjd med min vikt?

Så samtidigt som jag känner att jag skulle vilja komma ner på 56 kg, är jag jätterädd att det ska gå för långt, att det kommer sluta i att jag bildar någon form av ätstörning och kanske slutar äta helt. Inte för att jag kan tänka mig att det skulle kunna hända mig då jag alltid älskat och FORTFARANDE älskar, mat. Men samtidigt vet jag ju att anorexia och alla former av ätstörningar är en sjukdom ALLA kan drabbas av. Och detta är jag jätterädd för. Inte bara för min egen skull, utan även för min familjs skull. Familjen drabbas ju trots allt också väldigt mycket av en sådan sjukdom. Alla sorters sjukdomar.

Men jag är även jätterädd för att om jag slappnar av för mycket och blir HELT nöjd med min vikt, är jag rädd att jag lätt kan hamna tillbaka på ruta ett igen, i samma spår som jag var när jag vägde minst 15 kg för mycket och blev ledsen och började gråta när jag tittade mig själv i spegeln. Och det är det absolut sista jag vill!! Jag vill verkligen, absolut INTE, under några som helst omständigheter, ramla tillbaka i samma spår som jag var på förut. Jag tycker om det jag ser i spegeln nu. Jag LER åt mig själv, när jag tittar mig i spegeln nu. Jag trivs med mig själv nu. Jag vill inte tillbaka. Men jag vill heller inte fastna i vikttänket, sifforna på vågen