kursiv text För ett år sedan fick jag diagnosen epilepsi. Jag hade mått som vanligt under dagen bortsett från att jag fått kanske runt 5 st små ?anfall? eller ?förkänningar? under dagen. Men att det var just detta visste ju inte jag eftersom att jag aldrig känt så tidigare eller hade någon erfarenhet av epilepsi. Min bästa beskrivning på hur det kändes är att det plötsligt kändes väldigt varmt runt hela hjärtat och sedan spred det sig ner i magen som ett migränillamående. Satt i allt från 3-5 sek sedan försvann det lika plötsligt som det kom.

Men bortsett från dessa små ?anfall? mådde jag alltså som vanligt. Var iväg vid Saxtorps sjöarna med barnen så dem fick bada lite och innan dess innan Fredrik körde till jobb var jag på gymmet. Avslutade dock faktiskt gymbesöket rätt mycket tidigare än planerat pga dessa anfall som kom 1-2 ggr även när jag var där. Anfallen bekymrade självklart mig men trodde inte det var något farligt utan trodde det kanske låg någon infektion eller nåt i kroppen som spökade.

Detta är vad jag minns av den dagen och det tog ett par dagar efter epilepsianfallen innan dessa minnena kom tillbaka. Dem 2 första dagarna efter ep-anfallen minns jag i princip ingenting av mer än att jag vaknade på sjukhuset i Lund dagen efter. Vi var inne på 3 olika apotek i Lund med mig utan skor på fötterna eftersom att dem inte kommit med till sjukhuset, för att få tag på min epilepsi medicin som jag nu ska äta två gånger om dagen varje dag i minst 2 år, men detta har jag ännu idag inga som helst minnen av.

I alla fall så hade jag tydligen fått anfallen i köket någon gång på em. Måste ha slagit i diskbänken på något vis för jag hade ett blåmärke i pannan o ett på varje armbåge. Jag var helt okontaktbar och tuggade fradga.
Jag fick 3 st anfall med ca 20 min mellanrum. Ett hemma, ett i ambulansen och ett på sjukhuset.

Jag är enormt stolt och glad över att Milo behöll sitt lugn och direkt ringde till Fredrik som i sin tur ringde sina föräldrar som genast körde upp till oss och ringde ambulans. Fredrik kom hem precis när ambulansen körde iväg med mig. Jag fick sova över i Lund över natten o Fredrik var hos mig så mycket han kunde o fick. Så barnen fick sova över hos Fredriks bror och detta är jag för dem väldigt tacksam över.

Jag tycker fortfarande att det ibland är väldigt jobbigt att tänka på att mina barn fick se mig ligga krampandes på golvet okontaktbar med fradga i munnen. Tårarna lurar bakom ögonen ibland när jag pratar om det. ?

Dem 3 första månaderna fungerade medicinen bra och jag var vid gott mod och levde som vanligt. Mitt enda bekymmer var att jag hade lite minnessvårigheter (Fredrik blev lite trött o irriterad på att behöva upprepa samma sak flera gånger ?) och ibland tappade/hade svårt för att få fram ord.

I september, 3 månader efter ep-anfallen sprang jag först Helsingborg halvmaraton och fick personbästa i tid på distansen. Sedan i slutet av september Lidingöloppet, och trots att foten fick sig en törn redan efter 8-9 km som gjorde att jag fick gå i alla uppförsbackar för att det annars gjorde ont, fick jag personbästa med hela 20 min på distansen. Har aldrig tidigare gråtit av lycka när jag springer i mål efter ett lopp, gjorde det inte ens efter mitt första maraton 2016, men då gjorde jag det!

Efter Lidingöloppet var det som att marken plötsligt rämnade under mig mer och mer för varje dag. Jag började plötsligt bli väldigt trött i huvudet o kroppen, sedan blev det värre. Inte bara trött i huvudet utan hjärntrött och det vet jag nu är 100 gånger jobbigare än att bara vara trött i huvudet. Och att vara trött i kroppen gick över till att känna mig trött i musklerna. Jag grät mycket och ofta, oftast utan anledning. Efter en hel dag på jobb var jag så löjligt trött att jag knappt visste var jag skulle ta vägen. ?Fråga inte hur jag mår för då börjar jag störtgråta - trött?. Det enda jag fortfarande orkade göra o mådde bra av var att ge mig ut på löprundor. Fick många gånger höra ?ja du kan ju inte vara deprimerad i alla fall för då hade du inte orkat ge dig ut o springa?. Många hade helt enkelt behövt läsa på om depression....
Efter ett tag var det så ohållbart att jag var tvungen att sjukskriva mig. Var sjukskriven 100% i 3 v, sedan gick jag upp till 25%, 50% och till slut upp till min tjänst på 85%. Minns inte hur länge jag jobbade 25 o 50% innan jag sedan gick upp till 85, men det var nog inte mer än ett par vecka vardera och många tyckte jag skulle vara sjukskriven längre. Men när jag jobbade 50% hade jag börjat trappa ner på medicinen jag hade och börjat sätta in den jag har nu, och mådde ganska markant bättre redan efter första dossänkningen. Så jag kände att det fungerade bra.

Denna medicinen jag har nu mår jag mycket bättre av. Är fortfarande väldigt trött i huvudet (inte hjärntrött) i perioder och har lite vad som känns som hjärtklappningar till o från. Men annars mår jag bra. Tränar o lever som vanligt.

Epilepsidiagnos innebär även att man inte får lov att köra bil förens man varit anfallsfri i ett helt år. Och detta har känts riktigt tråkigt o jobbigt iom att vi bor som vi bor och när man är van vid att kunna sätta sig i bilen o köra vart man vill när man vill. Plötsligt var jag tvungen att anpassa mig efter hur tåget o bussen går när jag skulle iväg någonstans. Tåget o bussen går bara en gång i timmen. Detta har inneburit väldigt mycket väntande. Särskilt som att varken tåg eller buss alltid är så bra på det där med att passa tider.. Och på helgerna går bussen inte alls och tidigaste tåget går vid 07... Jättebra när man jobbar var annan helg, i Lund, och börjar jobba 07:00.. Sådan tur är så hade jag en kollega som bor i Billeberga inte så långt ifrån oss, som jobbade samma helg som jag som var en ängel och ställde upp och hämtade upp mig på morgnarna. Annars hade jag fått tvingas slänga upp Fredrik så att han fått köra mig till Lund o sedan direkt hem igen.. Att inte få köra bil har helt enkelt inneburit mycket planerande, väntande och att vara beroende av andra. Väldigt tröttsamt o frustrerande.
Men vet ni vad? IDAG HAR DET GÅTT ETT ÅR SEN JAG FICK SISTA ANFALLET OCH ??JAG FÅR KÖRA BIL IGEN!!!??
?Tyvärr? så kan jag ändå inte köra bil just nu då vi är iväg med husbilen och den får jag inte lov att köra då jag inte har körkortstillbehörighet på den. Men bara KÄNSLAN att jag ÄNTLIGEN får köra bil igen!!! Det ska firas ikväll när vi kommit fram till campingen i Italien!